Att fånga upp och komma vidare när allt rasar....

Jag har nämnt det någon gång emellanåt, att det sista året varit en utmaning  där jag balanserat och försökt komma tillbaka från min utmattning som jag diagnostiserades med i januari 2017. Men vad är det då som gjort att saker och ting blivit som de blivit och att utmattningen kunde slå till hårt så att jag hamnade här? Tja dessa frågor är självklart någonting som jag jobbat stenhårt med att försöka bena ut och förstå det senaste året. Var går gränsen mellan att vara lite trött och att helt slås ut? Hur kan jag lära mig känna av tendenserna innan det är försent? Och framförallt vad är det är det i mitt beteende som gjort mig sjuk? För sjuk har jag blivit, vilket blivit väldigt tydligt under det senaste 1 1/2 åren då inflammationerna avlöst varandra och värk satt sig i överkroppen vilket till och från slagit ut mig totalt. Den massiva trötthet som jag upplevt till och från under året går inte att förklara, går inte att förutse, eller ja... jag vet ju att den kommer om jag tar i för mycket, bokar in och har mycket runt omkring mig MEN den kan också dyka upp när jag minst anar det. När jag tycker jag mår rätt bra, har läget under kontroll och ser ljuset i tunneln. Så ja, det senaste har jag börjat tycka att det är ologiskt, utan mönster.... vi får väl se hur jag ser på det lite längre fram :)

Men hur kom jag hit då? Jag tänker att det handlar om att jag är/varit min egen största fiende. Någon som satt väldigt höga krav på sig själv, på väldigt många områden, som inte varit nöjd utan alltid tänkt framåt och på hur jag kan utveckla saker vidare. Det har alltid funnit potential till förbättring i allt av vad jag företagit mig.  Jag har varit någon som velat ta ansvar i alla sammanhang, som sett det som viktigare att lyssna in och sätta andra och deras välbefinnande i första rummet. Någon som varit positiv i de flesta lägen, velat prova och testa nytt, reflektera, analysera, utveckla. Sett möjligheter framför hinder. Tyckt att väldigt mycket varit väldigt roligt!

Det finns som sagt väldigt mycket som jag tycker är väldigt roligt och som jag vill lägga ner själ och hjärta i för att det då blir ännu roligare och ännu bättre! Någonstans har jag haft en tro på att allt är möjligt... det tror jag fortfarande men jag kan nu se att det kan bli lite för mycket av det goda om man under lång tid satsar allt på att:
Vidareutbilda sig på jobbet och samtidigt ta större ansvar i jobbsammanhang och utmana sina "svagare" sidor
Utvidga och ta hand om familj och fyra barn
 Odla allt mer (hade varit underbart att vara självförsörjande)
Ta matlagningen till nya höjder- tänka hållbart och samtidigt utmana smaklökarna (halvfabrikat - är du galen!)
Vara en närvarande och bra mamma/ fru/vän/pedagog/medarbetare/människa som inte sviker
Se till och ta ansvar för att hemmet är iordning, att all logistik kring familjen fungerar och att ingenting glöms bort på vägen
 Ta tag i det egna skapandet och få utlopp för den egna kreativiteten (vet att jag blir en bättre människa av att få utlopp för detta, men hur prioriterar man detta före allt annat).

Om man sätter skyhöga förväntningar på hur man hanterar alla dessa delar av livet och samtidigt ska balansera allt annat som dyker upp, alla "krav", "måsten", "borden". Mmmm det blir mycket... nu kan jag se det. Förut tänkte jag inte så, såg bara allt som jag måste göra/få till, gick direkt från en avklarad punkt till en annan. Pausade inte, vilade aldrig påriktigt utan var ständigt påväg in i nästa utmaning. För det var ju så roligt, eller det klarade ju alla andra, eller det måste jag ju göra för ingen annan kan göra det....

Så hur gör jag nu? Det sista året har jag verkligen tvingats stanna upp, livet har rasat - allt kastats upp i luften och det har varit upp till mig att försöka fånga upp och pussla ihop allt igen, med de bitar som jag tror är bra att bygga livet framöver med. Jag är inte färdig men jag har kommit en bit påväg, det har börjat utkristallisera sig vad som är viktigt för att jag ska må bra och fungera i längden. Jag ser att jag måste välja vart jag lägger min energi, jag kan inte satsa allt jag har på alla områden hela tiden och jag kan inte heller konstant välja bort det som ger mig själv återhämtning, glädje och kraft. Jag ser att jag måste vårda mina drömmar, och ett steg i det är att ta hand om och vårda min egen kreativitet. Jag behöver skapa, en insikt som jag nog alltid haft men som ändå kommit i andra hand väldigt ofta. Varför prioritera att göra något bara för mig när det finns miljoner av andra saker att ta tag i?

Sedan i höstas har jag/vi prioriterat annorlunda vad gäller skapandet och jag har ägnat varje fredag åt måleriet, i början av hösten bara någon timme åt gången eftersom det var allt kropp och själ orkade med. Sakta men säkert har sedan tiden vid staffliet utvidgats och jag kan se att det gjort underverk för mitt mående. Jag vet nu att det är en av de saker som jag måste bereda plats för och det har också givit mersmak. Såpass att vi har nu börjat fundera på om/hur vi skulle kunna öka satsningen på måleriet i takt med att jag blir bättre i min utmattning. Det ger mig så mycket att delta i utställningar och liknande. Att få möjlighet att möta andras tankar kring konsten och uppleva hur den kan skänka glädje även till dem känns fantastiskt, och det är någonting som jag drömt om att få utvecka under så lång tid. Den där tysta drömmen som fått stå åt sidan till förmån för annat.
 
Skulle vi kunna öka arbetstiden jag lägger på måleriet med ytterligare några timmar/dag per vecka? Hade det kunnat vara en strategi för att forma ett för mig hållbart yrkesliv? Såhär går tankarna just nu och vi får se hur det landar, men en sak är jag säker på och det är att drömmen om ett annat liv inte kan få stå och vänta tills barnen är stora, tills vårt boende ser annorlunda ut, tills jobbet är avklarat och jag går i pension. Det finns egentligten inget att vänta på, det enda som behövs är små, små kliv i riktning mot drömmen. Jag kanske inte når målet idag, imorgon eller om ett år men jag har satt ut riktningen och vet åt vilket håll jag vill gå.

Självklart gäller det långt mer än bara skapandet som formar vägen framåt , det är en del, under året har jag fått hjälp att formulera mig kring livet och finna mina livsvärden - vad som är viktigast för mig - och det är det som måste ges plats och få vara med och styra när jag väljer väg framöver.