Ibland slår den till - paniken

Jag tänker oftast på mig själv som en ljus själ, som någon som de senaste åren funnit ett lugn och en trygghet i sig själv som helt saknade då jag var yngre. Men då och då slår det ändå till. Det drar ihop sig i halsen och andningen blir märkbart ytlig, självtvivlet letar sig in och jag undrar vad jag egentligen håller på med? Varför utsätter jag mig för andras blickar, varför kan jag inte bara hålla det jag gör för mig själv? Varför söker jag till utställningar, deltar i konstvandringar och marknader och varför i hela friden har jag fått för mig att ge ut en bok?? Jag kunde väl varit nöjd med att ha den färdig i datorn. Att överhuvudtaget lyckas få ihop en historia var ju själva vinsten för mig. Varför gör jag såhär emot mig själv? Jag som ogillar att stå i nåt sorts centrum, synas och riskera att bli bedömd så till den grad att jag får tunghäfta, blir yr och så illamående att det känns som att jag när som helst ska kräkas av att befinna mig där. Varför kan jag inte låta bli att söka nya kreativa utmaningar? Jag som trivs som bäst själv för mig själv i min atelje, bakom tangentbordet, ute i mina odlingar. På MINA platser där jag är borta från allas bedömande blickar, utan en tanke på hur det jag för stunden skapar kan komma att tas emot av andra. Och vem är förresten överhuvudtaget intresserad av att ta del av mina mediokra försök till konstnärskap? Vad har jag ens att erbjuda? Så där går det på runt, runt i huvudet.


Men så tänker jag på hur fantastiskt fint det har varit på alla utställningar, marknader, konstvandringar som jag deltagit på hittills. På de möten som blivit med besökare och andra konstnärer. Hur jag älskat det! Så mycket positiva erfarenheter som jag tagit med mig. Hur härligt det varit att få utbyta erfarenheter, att ge och att få. Det är ju det som är grejen - de fina mötena! Jag försöker hänga kvar vid den känslan en stund och det håller kräkreflexerna på en armlängstavstånd ett ögonblick. Men det är svårt att få den att helt släppa, paniken, ångesten som slagit ut sin arm och håller sig fast i bröstet. Men jag vet ju att när jag väl lyckats somna och vaknar i morgon bitti så är oddsen stora att den flugit sin kos. Att jag får vara lugn och trygg igen, kunna strunta i andras tyckanden och bara få jobba vidare med det som jag behöver för att må så bra som möjligt. Få uttrycka mig på mina egna kreativa sätt, hålla fast i mina drömmar utan att jaga dem på ett hysteriskt vis. Det som sker det sker och däri vill jag försöka vila.